Varför går jag så sällan på teater? Jag tröttnade på att kasta bort min tid på dåliga pjäser. Måste komma ihåg att det näst intill är overkligt att jag lyckats pricka in två pjäser på Dramaten, två kvällar i rad, som båda var helt fantastiska. Det kommer nog aldrig hända igen.
Dödsdansen alltså.. ja, den var bra och underhållande. Det enda som la sig som en dimma över upplevelsen var divan Örjan Ramberg som fick ett utbrott på någon som hade rethosta som inte gick över. Förmodligen hade han aldrig överreagerat om det inte var för att det i scenen innan var någon som hade sin mobiltelefon på. Madonna sjöng nog i allas öron ett tag efter det. Jag fattar inte hur man kan ha mobilen på? Hur kan man glömma att stänga av den? Samtidigt, hur kan man vara professionell skådespelare och inte kunna förbi se med sådana störningsmoment. Det är ju trots allt TEATER och inte film. Sen ägnades ett antal tankar åt vad man skulle svarat divan om det var man själv som suttit och hostat. Ja, för han krävde ett svar, men det var dödstyst i salongen, och då tyckte han att den som hostade åtminstone kunde komma upp på scenen så vi fick se hur han eller hon såg ut. Ja, där kan man snacka om diva. Jag är fortfarande idag förstummad när jag tänker på det. Han bad visserligen om ursäkt till oss andra som betalat, ungefär som att den med mobilen och den med hostan inte hade betalat? Hela situationen kändes helt otrolig. Men visst, man kommer inte att glömma pjäsen.
Stina Ekblad och Björn Granath var ju helt underbara. Och ja, Örjan var också väldigt bra, bortsett från utbrottet. Jag tänkte innan han fick det att det var trevligt att se en pjäs där han spelade på bra utan att det kändes som teater. Ja, det kan ju lätt bli teatraliskt. Men inte den här gången, allt kändes så genuint och äkta. Tills utbrottet då han utbrister att de försöker göra det verkligt och att han gav av sitt blod. Mycket dramatiskt.
Hur som helst, mycket tjat om utbrottet, men jag rekommenderar den verkligen. Värt all träsmak i baken!